Böcker

bokfront250x325

"Bortom teleskopets räckvidd" – en sammanfattning

Erik Schwalbe och hans son Jonatan åker på en tvåveckors semester till New York. De blir uppslukade av stadens puls, invånarnas positiva mentalitet och det tillåtande mångkulturella utbudet.
De kommer under sin vistelse i storstaden i kontakt med några skrupelfria representanter för en fond, vars syfte är att under falska förespeglingar ge utsatta ungdomar i Sverige en ny chans i livet, med start i USA.
Händelseutvecklingen har sin början i ett teleskop på 9:e Avenyn i New York och avslutas i skolmiljö i Huddinge och Stockholm.
Wesley Brown, en luttrad CIA-agent från New York, med ett brinnande intresse för grillning dyker upp i handlingen. Han gör comeback inom sitt gebit och får i uppdrag av sina chefer att bistå Erik Schwalbe i sökandet efter huvudmännen för den illegala verksamheten.
Boken bygger på en fiktiv handling kring mord, försvinnanden och illegala nätverk. Detta flätas samman med Erik Schwalbes erfarenheter av arbete med utsatta barn och ungdomar.


Lars G Andersson, författaren till "Bortom teleskopets räckvidd" är lärare, läromedelsförfattare, hotellägare och mycket annat. I denna bok, som är hans debutroman, har han funnit ännu ett sätt att få utlopp för sin inneboende kreativitet och sin orubbliga tro på att det goda och positiva alltid segrar över det onda och negativa.

 

Så skrev jag boken

På en studiedag för några år sedan blev vi åhörare uppmanade av föredragshållaren att skriva ner tre saker som vi kanske inte trodde att vi skulle klara av men som vi ändå var nyfikna på. Min önskan var ”Att göra en oljemålning” ” Att sätta text till ett musikstycke” och ”Att skriva en roman”
När sonen och jag kom till New York för en semester bestämde jag mig för att börja skriva. Känslan och lusten ökade för varje dag i den mångkulturella stad som New York är och skrivandet fortsatte sen i ett hus i Blekinge efterföljande sommar. Mixen med att blanda egna erfarenheter med en fiktiv handling och egna åsikter kändes väldigt rätt. Jag njöt då jag skrev men resan blev lång innan boken blev klar. Detta med anledning av att jag gärna vill hålla i hela processen själv och lägg därtill att vi också byggde hotellet under den tiden. Känslan då pallen med 3000 ex. av boken damp ner på trottoaren utanför hotellet är svår att beskriva. Glädje och skräck brottades med varandra i mitt sinne. Nu är den härliga bokreleasen över och jag distribuerar böcker för fullt samtidigt som jag försöker få till denna hemsida.

 

Utdrag ur boken

Kapitel 8 Mötet med min gamla elev Billy

Ny dag och några minuter kvar till avtalad tid med Billy. Jag står vid Triumfbågen på Washington Square och har väl inte alltför höga förhoppningar om att Billy ska dyka upp, trots den optimist jag nu är.
Hur roligt kan det vara för Billy att träffa sin lärare med vetskapen om att denne sett honom i det ”fullständiga utlämnandet” i sexbrynja och pridefärgade tangatrosor.
Hur långt ifrån de outsagda förväntningarna på eleverna att växa upp, bilda familj och skaffa sig en något så när stabil tillvaro, befann sig inte Billy?

Jag känner en hand läggas på min axel och jag vänder mig om.
-Tja Erik. Där står Billy. Kraftigt byggd, solbränd och med en fast och lugn blick. Vertikalrandig blå/vit T-shirt, jeans och ett par spegelbrillor i ena handen. Stor tatuerad sköldpadda på vänster underarm.
Jag trycker hans hand och lägger efter en bråkdel av en sekund den andra handen på, som en slags förstärkning. Hade det varit sommarlovsavslutning på skoldaghemmet hade kramen känts mest naturlig.

-Vad roligt att se dig. Har du tid för en pratstund? frågar jag Billy.
-Självklart. Jag har gjort mig ledig hela eftermiddagen, säger Billy glatt. Är du pigg på en promenad? Det är vackert vid pirerna i Chelsea, fortsätter Billy och knycker med huvudet i färdriktningen.
Vi passerar West Village och Meatpacking District. Nya heta trendiga områden i New York. Vi samtalar hela tiden om gamla minnen från skoldaghemmet i Stockholm. Vi avhandlar allt från roligt, mindre roligt till vidrigt, i en rask takt. Vi går igenom eleverna och personalen, lägerskolorna och utflykterna, båtprojektet och det stora slagsmålet i gympasalen, branden i containern och Reines död. Allt bara bubblar upp. När vi når fram till Hudsonfloden har vi kommit till frågan varför, och hur Billy kom till USA.
Nu blev Billy lite tyst för första gången, men sen utbrister han:
-Ah, va faan Erik, med dig har man ju pratat om allt, så nu tar jag det rakt upp och ner.
Sista fosterhemmet var ingen höjdare. Snälla människor men det gav mig inget… Nada!
Mycket hände runt omkring mig och du vet ju hur jag reagerar då. Kände att jag bara ville dra från allt och alla. Soc.tanter har jag aldrig gillat men den jag hade då, när du slutade hos oss, var annorlunda. Ung och grön var hon, men hon ville verkligen något. Hon hade tips om både det ena och det andra och hon ringde ofta och härjade med idioterna för min skull.
Du höll ju på mycket med att söka fondpengar och sånt till oss på skoldaghemmet Erik. Jag frågade Marika, som hon på Soc. hette, om det inte fanns några pengar att söka för mig, alltså bara till mig … som person alltså.
-Och? undrade jag, och kände att jag omedvetet gjorde en anpassning till ungdomsspråk.
-Jo då, hon jobbade på´t och hittade säkert 10 fonder som jag kunde söka stålar ifrån, sa Billy.
En del fonder var ju lite konstiga, ”unga gossar som saknar skodon och medel för livets uppehälle”, och sånt där. De struntade jag i. Vissa fonder sökte jag ändå men jag tror att det bara var två fonder som jag trodde riktigt på. Den ena hette Adolf Jahrls minne. Den fonden vände sig till föräldralösa ungdomar som ville bort ifrån den miljö de levde i. Jag skrev ett långt brev med hjälp av Marika och gissa om jag blev både glad och snopen då jag fick 10 000 spänn. Enda kravet för att jag skulle få stålarna var, att jag då skulle vara skriven i Stockholms kommun. Det fixade jag lätt. Kommer du ihåg Huggis?
-Jo då. Huggis minns vi nog alla, sa jag och smålog.
-Hans mormor hade en kolonilott i Tantolunden. Jag fick skriva mig där och efter några månader hade jag pengarna i min hand, sa Billy triumferande.
- Det där blev väl inte riktigt rätt va, undrade jag, och smålog igen.
-Förstod att du skulle säga det, men på något sätt blev det rätt ändå, kan man säga.
Allt det här med brevet, fondpengarna, och att någon ville tro på en, satte faktiskt igång något inom mig. När jag även fick ett ja från den andra fonden kände jag att det var dags att dra.
-Vilken andra fond? Vad hette den och vad gällde där?
- Kommer inte riktigt ihåg det engelska namnet men den vände sig till föräldralösa ungdomar som ville börja nytt liv i USA.
Jag stelnar till och stannar upp, tar upp min anteckningsbok från bakfickan och bläddrar några sidor………….

Näs Gårdsbutik © 2018